Ernst Wigforss

Ernst Wigforss är nog den halmstadbo, som i ett nittonhundratalsperspektiv, betytt mest för Sverige. Han hade en sällsynt mångsidig begåvning och han fick en framskjuten position inom många områden. Han föddes 1881 i ett hus, numera rivet, vid Klammerdammsgatan. Han tog studenten 1899, det året avlade nio gymnasister studentexamen i Halmstad! Han gick bort i år för 25 år sedan.
 
Efter att i 17 år ha varit landets finansminister, började Wigforss på 1950talet att skriva sina memoarer, det blev slutligen tre band. I den första delen får man en glimrande beskrivning av Halmstad under perioden 1880-1900, föräldrarna, kamraterna, skolan, omgivningarna och livet i stan.
 
Ernst Wigforss fortsatte att studera i Lund. Han kom in i en kamratkrets, som skulle få betydelse både för honom och landet. Namnen Albert Nilsson, Östen Undén och Malte Jacobsson är kanske idag delvis glömda men spelade inom olika områden en stor roll i Sveriges offentliga liv under förra seklet.
 
Wigforss specialiserade småningom sig på dialektforskning och skrev en omfattande avhandling om Södra Hallands folkmål. I memoarerna kan man läsa om de vedermödor han hade under det fältarbete han bedrev i några socknar i södra Halland, bl.a. Breared. Avhandlingen blev väl mottagen och en akademisk karriär med en professur var inom räckhåll. Men politiken kom emellan.
 
Wigforss blev en av socialdemokratiska partiets främsta politiker, författare av ideologiskt inriktade skrifter, övertalare och folktalare. Det man kommer ihåg av hans radio- och teveframträdanden är hans kunskapsrikedom, intellektuella klarhet och mänsklighet. Genom detta blev han en förebild för senare generationers socialdemokrater.
 
Wigforss blev tidigt en framträdande ekonomisk politiker, konsultativt statsråd och senare finansminister i en socialdemokratisk regering under 1920-talet och sedan i en följd mellan 1932 och 1950. Hans betydelse blev enorm. Han blev, vilket drabbat många framstående socialdemokratiska politiker, ett hatobjekt i den borgerliga pressen. Wigforss höjde skatten, det användes till sociala reformer, sjukkassa, pensioner mm. Pengarna fick tas delvis från de rika, vilket förklarar reaktionerna.
 
I memoarerna får man en intressant skildring av politiken under andra världskriget. Av Sveriges trängda läge efter den tyska ockupationen av Danmark och Norge, eftergiftspolitiken mot Tyskland och följden av detta: permittenttrafik av tyska soldater genom Sverige och genommarsch av en hel division från Norge till Finland. Man får en god inblick i förhållandena i regeringen och Per-Albin Hanssons och kungens manövrer för att få igenom ett godkännande. Spännande är det.
 
Wigforss var en betydande tänkare och ideolog. Efter det att den allmänna rösträtten och 48 timmars arbetsvecka genomförts hamnade socialdemokratin under några år under 1920-talet i ett ideologiskt tomrum. Wigfors var den som lade grunden till politiken under trettiotalet. Under slutfasen av och efter andra världskriget formulerade Wigforss målen för efterkrigspolitiken.
 
Wigforss finanspolitik, vars praktiska detaljer utformades tillsammans med Dag Hammarskjöld, gick i korthet ut på att minska arbetslösheten och att stimulera konjunkturen i nedgång med offentliga investeringar, en politik som blev en förebild i många länder och som tillskrivits ekonomen Keynes, men som delvis var en frukt av den svenske finansministerns eget tänkande.
 
Wigforss delade in de olika socialistiska ideologierna i utvecklingsfaser. Först kom de utopiska socialisterna som utmärkte sig för mer eller mindre svårgenomförliga samhällsexperiment och som kom snarast ett bli kuriositeter. Marxismen var nästa steg som baserades på en rationalistisk socialt och ekonomiskt inriktad filosofi. Wigfors menade att socialdemokratin ville vara vetenskapligt grundad, en kombination av rationellt tänkande och empirisk kontroll av verkligheten. Skillnaden mellan marxism och socialdemokrati blir på så sätt att medan marxismen består av tankestrukturer som ej kan ifrågasättas och ändras är socialdemokratin öppen för kritik och förändring inte bara av den förda politiken utan även av det ideologiska tänket. Detta ger i god mening möjligheter till anpassning av politiken till samhällsutvecklingen. Wigforss myntade begreppet ”provisoriska utopier”, varmed han menade politiska mål i avvaktan på en mer perfekt teoribildning.
 
Efter det att Tage Erlander valts till statsminister efter Per-Albin satt Wigforss kvar som finansminister fram till 1949, då han avgick. Han var då 68 år och övergick till att skriva, memoarer, artiklar, böcker. Fortfarande över nittio år gammal var han agitatoriskt verksam, det sista framträdandet gjorde han i Laholm. Han var verksam i kampen mot svenskt atomvapen under 1950-60 talen och lidelsefullt intresserad av freden under hela sitt liv. Han läste allt, filosofi, politik, skönlitteratur.

Lyssna på Ernst Wigforss

Ett program från SVT.s akriv om första välrdskrigets utbrott. Ernst Wigforss, statsråd, Manfred Björkkvist, biskop, Carl August Ehrensvärd, general och f d arméchef, Per Edvin Sköld, statsråd, berättar om hur de själva upplevde krigsutbrottet 1914.

Klicka här