Hans författarskap började 1908 med ”Materialistisk historieuppfattning och klasskamp”, en allmän ideologisk sammanfattning, och fortsatte 1915 med ”Världskriget och världsfreden”, en analys av orsakerna till första världskrigets uppkomst och hur framtida krig kan förebyggas. 1919 skrev han det sk. ”Göteborgsprogrammet” och invaldes samma år i Riksdagens första kammare som representant för Göteborg.

Han blev statsråd 1924 och finansminister 1925 i en regering som dock avgick 1926. Han återkom 1932 och var, med undantag för Bondeförbundets ”semesterregering” 1936 finansminister tills han lämnade regeringen 1949.

Centralt i hans samhällssyn var behovet av visioner, helhetssyn och klassamarbete. Utifrån provisoriska utopier och politisk styrka samverkar arbetarklassen med andra grupper för att skapa ett bättre samhälle. Processen förutsätts vara ständigt pågående. På ett modernt språk kan man säga att socialdemokratin, med Wigforss som främste strateg, kom att under flera decennier styra den politiska dagordningen. Under denna period förvandlades Sverige från ett fattigsamhälle till en ledande välfärdsstat.

Ernst Wigforss tankemöda ägnades åt så skilda fält som demokratins organisation, ekonomiska frågor, näringslivets organisation, fredsfrågan och utrikespolitiken. Han författade en stor mängd artiklar, broschyrer, böcker, samt 1944 års partiprogram. Han medverkade i debatter, var föredragshållare, talade i radio och medverkade i TV-program.